När ett land stänger ute journalister ses det genast som det mest extrema sättet att kontrollera och isolera. Man känner att rapporteringen är fundamental för att omvärlden ska kunna agera rätt, skicka hjälpinsatser och så vidare. Även inrikes betraktas nyhetskanalerna som viktiga för att man ska kunna sprida information om vad som händer och för att företeelser i samhället ska kunna diskuteras. Allt det här bygger på att medierna lever upp till förväntningarna att leverera material av en hög sanningshalt och väsentlighet. De formar vår bild av verkligheten och världen omkring oss. Vi ryser när vi ser svält och jordbävningar och är ofta redo att skicka pengar. En del reser till och med iväg för att göra större nytta. Vi vill veta var hjälp behövs och tror att nyhetsflödet gagnar mänskligheten, och därmed individer - människor.
Det är lätt att glömma att de flesta medier är till för att göra vinst. De mest relevanta nyheterna kanske inte är de mest säljande. Skandaler säljer. Tydligen. Samtidigt som de förstör människors liv. Vi känner oss medmänskliga när vi läser om lilla Abisa som behöver vård och så skickar vi en slant. På nästa sida läser vi om hur dålig förälder en kändis är. Usch då. Tur att man inte är sån, är det meningen att vi ska känna. Den kändisen läser också. Var så säker. Genom att köpa tidningen har vi bidragit till den kändisens själsliga ärr som kanske stannar många år. Vems liv är mest värt? Mänskliga rättigheter är kanske bara till för den som är fattig och ekonomiskt utsatt. En rik känd person behöver ingen rättegång innan han döms. De är så starka. De är ju segrare. Eller? Det kanske finns en anledning till att missbruksproblemen i kändisvärlden är så stora. Det kanske är för att de också är människor, fast utan mänskliga rättigheter.
Förvisso kan man snarare mäta kvalitetsskillnaderna mellan olika nyhetsförmedlare med vallgravar än fingerspann. Man kan inte dra alla över en kam. Men är det ok? Får vissa vara dåliga?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar